Dödens musik
Har en hel spellista
med bara låtar
som handlar om
självmord och döden.
Har en annan spellista
med ett par få låtar
som jag funderar på
att önska mig spelas
på min begravning.
Stressad
Dubbelt.
Det blir så dubbelt.
Stressad.
Tiden går snabbare
när jag mår bra.
Stressad.
Tiden går långsammare
när jag mår dåligt.
Men den tid spenderad
på misär
känns inte välspenderad.
Slöseri med tid.
Stressad.
Slösar tid på att må dåligt.
Stressad.
Dödslängtan och existensångest
PANIK
ÅNGEST
KAOS
"Jag orkar inte mer,
jag vill inte mer."
Meningarna går på repeat.
Om och om och om igen lämnar orden
meningarna
min mun
och skapar sorg
i mammas ögon
och tynger ner
mammas hjärta.
Förlåt.
Men jag vill inte mer.
Jag orkar inte mer.
Jag har
dödslängtan
och
existensångest.
dödslängtan skala 1:100
Vill bara klösa sönder varje jävla millimeter av min kropp
vill skära bort alla skavanker
karva, skulptera
förändra, förbättra
allt.
Vill skära upp bröstkorgen
och slita ut
den svarta döda klumpen
som kallas för hjärta.
Det organ som
sedan länge slutat slå
för någon.
Slår inte ens för
mig själv.
Istället pumpar det bara mekaniskt
och sprider hat, kolsvart hat
och förpestar allt
i min kropp
mitt sinne.
Misshandlar och torterar
mig själv.
För jag förtjänar inget mer
än smärta
hat
och lidande
hej livet
förbrukade rakblad
en trasig arm
och blodiga kläder
Hej livet.
Tiden går men livet står still
Går under.
Går sönder.
Mår inte bra.
Orkar ingenting.
Har inte lust med något alls.
Det enda jag vill är att gråta.
Vill få ur mig alla dessa jobbiga känslor.
Men jag kan ju fan inte.
Hur mycket jag än försöker
så kommer inga tårar.
Förstör mig själv.
Med hjälp av vassa rakblad
ger jag mig fler fula ärr.
Har ingen lust att äta längre.
Känner inget behov av det.
Varken hunger eller sug.
Tvingar i mig lite ibland ändå.
Äter mest frukt och grönsaker.
Och något med proteiner.
Och så obskyra mängder kaffe.
Mina middagar består min egen variant av ratatouille.
Typ ihopkokta grönsaker.
Med en eller två vin-isbitar i.
Häller whisky i kaffet
för att lura mig själv.
Syns inte, finns inte.
Tar en snus till frukost och mellanmål.
Röker cigaretter för att fördriva tiden.
Röker på för att byta perspektiv
och försöker hitta meningen med livet.
Spoiler: Det finns ingen mening med livet.
Kontrast
Det är för varmt ute,
klarar inte av sådan värme.
Min lägenhet är iskall,
solen når inte hit förens sen eftermiddag.
Så jag sitter inne,
med tända värmeljus,
mitt i sommaren.
Rycker loss ögonfrans efter ögonfrans
och önskar mig vinter.
Eller åtminstånne höst.
Kallt stål, varmt blod
Detvarintemeningenjagvetintevadsomhändeplötsligtranndetbaramassablod.
Jagtänktemiginteförtänkteinteallsvillebaratestaomdetkändeslikasköntsomförut.
Jagtänktemiginteförtänkteinteallsvillebaratestaomdetkändeslikasköntsomförut.
Somihypnosblevsåfascineraddetvarsåsköntsåfintochvackert.
Blodblodröttblodvärmensomspredsigtillsammansmedsmärtanfråndetvassarakbladet.
Förlåt.
Det var inte meningen.
Jag tänkte mig inte för.
Vill bara känna något annat än det här.
Hello, my old friend
När livet blir för tungt, för svårt
så blir rakbladen min bästa vän igen.
Levande död
Hur vet man att man lever?
Hur vet man att man är död?
Känner döda människor smärta?
Blöder döda människor?
Eller spöken.. vilsna själar som aldrig får frid.
Jag blöder och känner smärta, betyder det att jag lever?
Känner mig redo för the loony bin.
Hur vet man att man är död?
Känner döda människor smärta?
Blöder döda människor?
Eller spöken.. vilsna själar som aldrig får frid.
Jag blöder och känner smärta, betyder det att jag lever?
Känner mig redo för the loony bin.
Kom tillbaka, det blev så tomt utan ditt trånande
Har sådan stor lust att ringa hen och säga
"Kom tillbaka! Jag kanske älskar dig. Kom tillbaka så får vi se."
Fast egentligen älskar jag hen inte alls.
Men det känns ju så tomt nu.
Ingen som fyllesmsar mig mitt i natten.
Ingen som rodnar och blir blyg när hen ser mig.
Ingen som vill ha mig.
Dock är det enbart egoistiskt och elakt av mig att göra så.
Så jag håller tyst istället.
Och hoppas att det går över snart.
För jag vill ju faktiskt inte ha hen.
Jag vill bara att hen ska vilja ha mig.
Och det här går nästan helt emot mitt förra inlägg.
Passande bloggnamn jag har.
"Kom tillbaka! Jag kanske älskar dig. Kom tillbaka så får vi se."
Fast egentligen älskar jag hen inte alls.
Men det känns ju så tomt nu.
Ingen som fyllesmsar mig mitt i natten.
Ingen som rodnar och blir blyg när hen ser mig.
Ingen som vill ha mig.
Dock är det enbart egoistiskt och elakt av mig att göra så.
Så jag håller tyst istället.
Och hoppas att det går över snart.
För jag vill ju faktiskt inte ha hen.
Jag vill bara att hen ska vilja ha mig.
Och det här går nästan helt emot mitt förra inlägg.
Passande bloggnamn jag har.
Förhållanden och "att behöva någon"
Förhållanden.
Det slog mig just att jag inte vill ha ett förhållande där någon part vill rädda eller räddas.
Jag vill inte "rädda" någon.
Och jag vill inte "räddas".
Jag vill inte ha ett förhållande där jag eller partner behöver varandra för att klara av allt.
Jag vill inte vara någons "vad vore jag utan dig"-person.
Vill inte vara någons "tack för att du finns, jag klarar mig inte utan dig".
Och jag vill inte heller vara den som behöver någon för att klara mig.
Den senaste tiden har jag nästan blivit lite... äcklad.. när min vän pratar med sin respektive och säger saker som "Jag klarar mig inte utan dig" och liknande.
Det ger mig rysningar. Obehagskänslor.
Jag har varit en rätt instabil person.
Jag har haft partners där jag sagt sånt, "jag behöver dig för att orka".
Och jag har även dejtat väldigt många instabil personer.
Personer som behöver min hjälp för att "orka med".
Men det håller inte.
Det håller inte i längden.
Förr eller senare kommer någon av oss att tröttna.
Inte orka finnas där helahelahela tiden. Försöka muntra upp och lugna ner.
Till slut känns det mer som ett tvång. En hållhake för att stanna kvar.
"Jag kan inte lämna hen, hen kanske gör något dumt då."
Jag vill inte känna att jag BEHÖVER någon.
Och jag vill inte vara den någon behöver.
Jag vill klara mig själv.
Och jag vill att den andra ska klara sig på egen hand också.
Jag vill ha ett förhållande där både jag och partner känner mest så här;
"Jag klarar mig utan dig helt utmärkt. Jag behöver inte dig för att leva. Inte det minsta.
Men jag tycker väldigt mycket om dig och trivs så bra i ditt sällskap, så jag tycker att vi borde vara tillsammans. Tillsammans för att vi vill, inte för att vi behöver varandra."
På ett ungefär.
Klockren bild:
källa: http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=485457&bloggentry=1649849
Det slog mig just att jag inte vill ha ett förhållande där någon part vill rädda eller räddas.
Jag vill inte "rädda" någon.
Och jag vill inte "räddas".
Jag vill inte ha ett förhållande där jag eller partner behöver varandra för att klara av allt.
Jag vill inte vara någons "vad vore jag utan dig"-person.
Vill inte vara någons "tack för att du finns, jag klarar mig inte utan dig".
Och jag vill inte heller vara den som behöver någon för att klara mig.
Den senaste tiden har jag nästan blivit lite... äcklad.. när min vän pratar med sin respektive och säger saker som "Jag klarar mig inte utan dig" och liknande.
Det ger mig rysningar. Obehagskänslor.
Jag har varit en rätt instabil person.
Jag har haft partners där jag sagt sånt, "jag behöver dig för att orka".
Och jag har även dejtat väldigt många instabil personer.
Personer som behöver min hjälp för att "orka med".
Men det håller inte.
Det håller inte i längden.
Förr eller senare kommer någon av oss att tröttna.
Inte orka finnas där helahelahela tiden. Försöka muntra upp och lugna ner.
Till slut känns det mer som ett tvång. En hållhake för att stanna kvar.
"Jag kan inte lämna hen, hen kanske gör något dumt då."
Jag vill inte känna att jag BEHÖVER någon.
Och jag vill inte vara den någon behöver.
Jag vill klara mig själv.
Och jag vill att den andra ska klara sig på egen hand också.
Jag vill ha ett förhållande där både jag och partner känner mest så här;
"Jag klarar mig utan dig helt utmärkt. Jag behöver inte dig för att leva. Inte det minsta.
Men jag tycker väldigt mycket om dig och trivs så bra i ditt sällskap, så jag tycker att vi borde vara tillsammans. Tillsammans för att vi vill, inte för att vi behöver varandra."
På ett ungefär.
Klockren bild:
källa: http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=485457&bloggentry=1649849
Kanske något?
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta.
Men något är det nog.
Återkommer.
Men något är det nog.
Återkommer.