oxymoron

Förhållanden.

Det slog mig just att jag inte vill ha ett förhållande där någon part vill rädda eller räddas.
Jag vill inte "rädda" någon.
Och jag vill inte "räddas".
Jag vill inte ha ett förhållande där jag eller partner behöver varandra för att klara av allt.
Jag vill inte vara någons "vad vore jag utan dig"-person.
Vill inte vara någons "tack för att du finns, jag klarar mig inte utan dig".
Och jag vill inte heller vara den som behöver någon för att klara mig.

Den senaste tiden har jag nästan blivit lite... äcklad.. när min vän pratar med sin respektive och säger saker som "Jag klarar mig inte utan dig" och liknande.
Det ger mig rysningar. Obehagskänslor.

Jag har varit en rätt instabil person.
Jag har haft partners där jag sagt sånt, "jag behöver dig för att orka".
Och jag har även dejtat väldigt många instabil personer.
Personer som behöver min hjälp för att "orka med".

Men det håller inte.
Det håller inte i längden.
Förr eller senare kommer någon av oss att tröttna.
Inte orka finnas där helahelahela tiden. Försöka muntra upp och lugna ner.
Till slut känns det mer som ett tvång. En hållhake för att stanna kvar.
"Jag kan inte lämna hen, hen kanske gör något dumt då."

Jag vill inte känna att jag BEHÖVER någon.
Och jag vill inte vara den någon behöver.
Jag vill klara mig själv.
Och jag vill att den andra ska klara sig på egen hand också.

Jag vill ha ett förhållande där både jag och partner känner mest så här;
"Jag klarar mig utan dig helt utmärkt. Jag behöver inte dig för att leva. Inte det minsta.
Men jag tycker väldigt mycket om dig och trivs så bra i ditt sällskap, så jag tycker att vi borde vara tillsammans. Tillsammans för att vi vill, inte för att vi behöver varandra."
På ett ungefär.

Klockren bild:

källa: http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=485457&bloggentry=1649849