oxymoron

Går under.

Går sönder.

Mår inte bra.

Orkar ingenting.

Har inte lust med något alls.

 

Det enda jag vill är att gråta.

Vill få ur mig alla dessa jobbiga känslor.

Men jag kan ju fan inte.

Hur mycket jag än försöker

så kommer inga tårar.

 

Förstör mig själv.

Med hjälp av vassa rakblad

ger jag mig fler fula ärr.

 

Har ingen lust att äta längre.

Känner inget behov av det.

Varken hunger eller sug.

Tvingar i mig lite ibland ändå.

Äter mest frukt och grönsaker.

Och något med proteiner.

Och så obskyra mängder kaffe.

Mina middagar består min egen variant av ratatouille.

Typ ihopkokta grönsaker.

Med en eller två vin-isbitar i.

 

Häller whisky i kaffet

för att lura mig själv.

Syns inte, finns inte.

Tar en snus till frukost och mellanmål.

Röker cigaretter för att fördriva tiden.

Röker på för att byta perspektiv

och försöker hitta meningen med livet.

 

 

Det är för varmt ute,

klarar inte av sådan värme.

 

Min lägenhet är iskall,

solen når inte hit förens sen eftermiddag.

 

Så jag sitter inne,

med tända värmeljus,

mitt i sommaren.

 

Rycker loss ögonfrans efter ögonfrans

och önskar mig vinter.

Eller åtminstånne höst.

Detvarintemeningenjagvetintevadsomhändeplötsligtranndetbaramassablod.
Jagtänktemiginteförtänkteinteallsvillebaratestaomdetkändeslikasköntsomförut.

Somihypnosblevsåfascineraddetvarsåsköntsåfintochvackert.

Blodblodröttblodvärmensomspredsigtillsammansmedsmärtanfråndetvassarakbladet.

 

Förlåt.

Det var inte meningen.

Jag tänkte mig inte för.

Vill bara känna något annat än det här.

När livet blir för tungt, för svårt

så blir rakbladen min bästa vän igen.

 

 

Hur  vet man att man lever?
Hur vet man att man är död?

Känner döda människor smärta?
Blöder döda människor?
Eller spöken.. vilsna själar som aldrig får frid.


Jag blöder och känner smärta, betyder det att jag lever?
Känner mig redo för the loony bin.

 

 

Har sådan stor lust att ringa hen och säga
"Kom tillbaka! Jag kanske älskar dig. Kom tillbaka så får vi se."

Fast egentligen älskar jag hen inte alls.
Men det känns ju så tomt nu.
Ingen som fyllesmsar mig mitt i natten.
Ingen som rodnar och blir blyg när hen ser mig.
Ingen som vill ha mig.


Dock är det enbart egoistiskt och elakt av mig att göra så.
Så jag håller tyst istället.
Och hoppas att det går över snart.

För jag vill ju faktiskt inte ha hen.
Jag vill bara att hen ska vilja ha mig.

Och det här går nästan helt emot mitt förra inlägg.
Passande bloggnamn jag har.